Mitt emot mig ligger det en butik för kvinnliga tjockisar. Storlekarna 42-56. Det är en härlig syn ibland. Jag gillar på något sett att se på riktigt tjocka tjejer. Inte på något sexuellt sätt, kanske tom otroligt osexuellt. Riktigt feta människor är uppiggande, så länge som de är fräscha.

Kanske tänker jag på de där lerfigurerna av välmående kvinnor som någon förälder, till en kompis, hade liggande i fönstret. Kanske någon osmaklig minifontän innehållandes en naken fet kvinna.

Men, tillbaka till butiken för feta kvinnor.  I butiken jobbar det totalt fyra kvinnor, ibland går det någon AMS-anställd. Två av kvinnorna har varit med från början. I annonsen när de sökte till den nyöppnade kedjan så skrev de uttryckligen att de ville ha överviktiga kvinnor. Och det fick de! Det var en kavalkad av enorma valkar, bröst större än mitt huvud och längt upp på det ett riktigt litet huvud. Eller, det kanske inte var så litet, men det så alltid litet ut. Samma sätt som alla deras fötter såg små åt. Hur kunde så små fötter bära upp så stora kvinnor?

TILL SAKEN! De två kvinnorna som jobbat längst, de är numera lite mulliga. De två mulliga tar trapporna, de två andra alltid hissen. En har bytt sin Volvo 850 mot en Aygo. När hon började hade hon inte kommit in i en Aygo. Den andra har bytt sin Saab mot dagliga promenader till och från jobbet.
De andra två tar fortfarande hissen och kör bil 5 km till jobbet.

Vad får människorna att ändras, vad triggar? Hur stor andel av de feta svenskarna sitter i ett utanförskap, dåligt med pengar, dålig social kontakt, okunskap om hälsa och motion.

Idag funderade jag på om det är det pinsamma med att visa upp oss som feta för andra som sätter motionens boll i rullning. Det är klart att samhället mobbar feta. Men hur starkt är det? Hur mycket mer litar du på en bilförsäljare med platt mage? Varför är alla mäklare så förbannat chica och snygga? Utseende säljer såklart. Men… men… …. och, vem känner sig inte fet idag?